Efter demokratiutredningen

By 10 februari, 2016Demokrati
dog-624952_1920

Det finns fler steg att ta mot ett mer demokratiskt samhälle.

Olle Wästberg fick med den senaste i raden av demokratiutredningar uppdrag att, utan ändringar i grundlag eller i riksdagsordning, komma med förslag som kunde utveckla den svenska representiva demokratin.
Förslag på hur individen skulle kunna ges mer inflytande mellan valen och hur fler skulle lockas att ta politiska förtroendeuppdrag efterfrågades särskilt.

Som man frågar får man svar.

Betänkandet är en gedigen produkt på drygt 700 sidor och det finns även en intressant forskarantologi på demokratiutredningens webbsida. Inte ett ord om vilka möjligheter som plötsligt visar sig om man ändrar det minsta i riksdagsordning eller grundlag.
Istället finns, för att ge individen mer inflytande, förslag på en demokratiportal där medborgare kan lyfta en fråga till behandling i riksdagen. Personer med funktionsnedsättning föreslås få assistans och ledsagarservice beviljat för ett politiskt engagemang. Kommunal rösträtt på prov för ungdomar ner till 16 år (givetvis med förberedande utbildningsinsats om källkritik och annat lagt till läroplanen) i en ansats att kanalisera ungdomarnas drivkraft.
För att fler ska ta politiska förtroendeuppdrag föreslås utökade välfärdsförmåner vid exempelvis föräldraledighet och sjukskrivningar.

Det finns i betänkandet mycket insikter i problematiken kring vår nuvarande form av representativ demokrati, men i förslagen kör man naturligtvis fast. Konstigt vore det ju annars. Det går ju inte att lösa alla knutar i ett trollslag.

Men är förslagen som ändå läggs av godo alls?

Kommer ett ökat användande av internetbaserade tjänster, som demokratiportalen, verkligen öka de breda folklagrens inflytande eller kommer det fortsatt koncentreras lika hårt kring en twittrande maktelit bestående av politiker, intresseorganisationer, lobbyister och tankesmedjor?

Hur kommer förmåner till sjukskrivna och föräldralediga förtroendevalda påverka det redan upplevt stora gapet mellan valmanskåren och dess representanter?
Är det inte så att det finns en risk att de välmenande förslagen gör att den demokratiska utvecklingen kör ännu mera fast på en väg kantad av goda intentioner?

En direkt representativ demokrati.

Om man tillåtit sig att exempelvis se över hur riksdagen är konstruerad genom riksdagsordningen öppnar sig fler möjligheter.
En riksdag kan ju nämligen lika gärna bestå av representanter från medborgarna som av representanter för de politiska partierna.
Föreställ er en konstruktion man skulle kunna kalla direkt representativ demokrati.

Ett slumpvis, tillräckligt stort antal för att det ska bli statistiskt korrekt, urval av medborgare kan tillfrågas om vad de anser i frågor som ska ligga till grund för en politik. Om detta görs regelbundet i de frågor som är aktuella och de som rör principerna för den offentliga administrationen och styret av landet kan man ha en mycket tydlig bild av folkets åsikter. En karta över medborgarnas sammanlagda politiska åsiktspaket, helt oavsett de tillfrågades kön, etnicitet, ursprung, hudfärg, sexuell läggning, religiös tro (om någon) eller eventuella funktionshinder. Företag, fackförbund, tankesmedjor och intresseorganisationer skulle behöva bedriva sin lobbyverksamhet i det öppna istället för direkt mot de 349 utsatta personerna vi har i riksdagshuset idag.
Se där! Nästan alla de bekymmer som pekas ut i demokratiutredningen är lösta.

En ämbetsmannaregering av sakkunniga får sedan i uppdrag och mandat att genomdriva denna politik.
Så länge ministrarna gör det är allt frid och fröjd. Om de inte vill göra det får de kliva av sitt uppdrag och låta någon annan göra folkets vilja.
Ett system med politiska partier som ska representera medborgarna är inte längre relevant, och inte demokratiskt eller etiskt försvarbart.
Dessutom: En regering som verkligen har medborgarnas stöd och förtroende skulle kunna agera med en helt annan kraft än en sådan regering vi har idag.

Ett räkneexempel:

Det nuvarande regeringspartiet Socialdemokraterna har nu cirka 100 000 medlemmar vilket motsvarar ganska precis 1% av de svenska medborgarna eftersom vi kommer passera 10-miljonersgränsen i år.
Vid varje val och partistödsundersökning blir medborgarna ombedda att välja ett av i nuläget åtta åsiktspaket förpackade i politiska partier med varsin ideologi och varsin blomma som symbol.
Det här är som bekant inte alldeles lätt för man kan hitta fördelar och nackdelar i alla partiers politik…
Men – under den här bilan uppger mellan 20- 25% av medborgarna att Socialdemokraterna är det bästa eller det minst dåliga (eller åtminstone det alternativet man till nöds kan tänka sig att leva med) av de åtta åsiktspaketen.
Det verkliga stödet för hela åsiktspaketet Socialdemokraterna bör alltså ligga någonstans väl under 10%. Om man fyrdubblar medlemsantalet till 400 000, för att få med de anhängare som inte har råd med medlemsavgiften eller av andra anledningar inte är med i rullorna, hamnar vi precis på riksdagsspärren.
En sådan regering kan rimligtvis inte se sig själv i spegeln och på allvar hävda att de har stöd från medborgarna.

Vilka är argumenten emot ett mer demokratiskt samhälle?

Ska de svenska politikerna bli arbetslösa? Vad ska vi skriva om i tidningarna om vi inte har det ständiga flödet av lägenhetsaffärer och korruptionsskandaler? Kan man verkligen lita på att medborgarna klarar av att bestämma själva? Kommer inte landet att störtas i kaos?
Vilka är de etisk försvarbara argumenten mot en demokrati som bygger på folkets vilja?

En kamp mellan höger och vänsterpartier – om mittenväljarna.

Intressantast journalistik får man om man låter representanter från höger och vänster debattera. Hur ofta har vi inte sett två debattörer som garanterat aldrig kommer att lyssna på den andre. Det är ett ideal att inte svara på varandras frågor i de debatter vi vant oss vid att se.
Det här är en av faktorerna som resulterat i en alltför polariserad svensk politik som inte är intresserad av vare sig resultat, framsteg, samförstånd eller överenskommelser. Ute på de två extremkanterna växer ”firmor” av aktivister fram som tar till järnrör, näthat och våldsamma demonstrationer.

Den stora andelen mittenväljare får allt svårare att likt en hötapp mellan två åsnor välja mellan ett höger- och eller ett vänsterblock. I kampen om mittenväljarna lägger både höger- och vänsterkantens representanter mer än gärna krokben för ett helt land.
Låt oss lägga det här bakom oss och ta ytterligare ett steg mot ett mer demokratiskt samhälle säkrat mot populister och som inte kan lamslås av arvet från gamla, irrelevanta,  ideologier.

Majoriteten är förståndig. Majoriteten vill hitta lösningar. Majoriteten är empatisk, varm och hänsynsfull. Majoriteten kommer finna vägar ur problem och dilemman som de två högljudda politiska kanterna aldrig skulle kunna enas om.

Leave a Reply