Direkt representativ demokrati

By 6 december, 2015Demokrati, Design
reflection-610622_1920

Varför ska vi utveckla demokratin?

Vi ser gärna att länder i vår omvärld utvecklar sin demokrati – men hur utvecklar vi den svenska demokratin? Är det någon alls som utvecklar den?
Det kan vara dags att lyfta frågan på ett konstruktivt sätt och hitta lösningar för framtida utveckling. Sverige som samhälle och du som medborgare behöver det.

Så här kommer det. Från ax till limpa. Från en liten analys av dagens situation till ett förslag på en liten revolution…

Svensk demokrati – en bransch i kris.

I Sverige har vi representativ demokrati. Vi väljer var fjärde år in representanter för oss i Sveriges riksdag.

Ett av grundproblemen är att vi bara har att välja på ett antal politiker och ett antal populister. Politiker har, av naturliga skäl, en tendens att stå fast vid sina egna åsikter och inte lyssna så mycket på andras. Denna inställning genomsyrar varje debatt. Det är inte bra för samhällsklimatet att visa ett sådant beteende offentligt när vi vet att det är destruktivt och och konfliktskapande.

Populisterna lever på höger- och vänsterkanten och när sig på politikernas brister genom att med hög röst och helt utan ansvar erbjuda enkla teorier som ska efterlikna lösningar. Gärna byggt på instinktiva känslor som rädsla eller egencentrerade rättviseperspektiv. Eftersom så många i valmanskåren är så mottagliga för populism använder ofta även politiker populistiska grepp. Man kan knyta näven i talarstolen och kräva rättvisa till exempel. Vad man menar med rättvisa (vem ska vara rättvis mot vem, hur, och på vems bekostnad?) är man inte så noga med att förklara för det är ändå tillräckligt många som inte orkar lyssna.

Många i valmanskåren är inte intresserade av ens lite utvecklade politiska resonemang. I en undersökning av Novus inför riksdagsvalet 2014 visade det sig att 40% av de röstberättigade, som ju skulle bestämma i frågan, inte visste vad begreppet ”jobbskatteavdrag” innebar. Uppmärksamheten och intresset är alltså så lågt hos så många att de blir lätta offer för enkla känslomässiga begrepp som ”rättvisa”, religiösa, nationalistiska eller rasistiska idéer som bygger på helt ologiska resonemang, vidskepligheter och trams.

De som ska representera oss har med tiden själva tappat tron på hela idén. De 349 representanterna i riksdagen som har tagit på sig att föra vår talan och vara vår röst – hela principen bakom representativ demokrati.

Här är ett exempel: I ekots lördagsintervju med Magdalena Andersson (den 26:e oktober 2013) får hon frågan hur förtroendet för socialdemokraterna ska återupprättas efter att partikollegan Mikael Damberg inte gått till kammaren för att lägga sin röst (representera hans väljare) i en votering om sänkt brytpunkt för den statliga inkomstskatten varpå motståndarens förslag vann. Magdalena Anderssons svar är att det visar hur liten majoritet det finns i riksdagen och alltså hur extra viktigt det är att det svenska folket går och röstar (med, det i och för sig outtalade, hoppet att dessa ska rösta på socialdemokraterna, givetvis). Då skulle det enligt henne inte göra så mycket att någon i riksdagen skolkar.

Enligt Wikipedia är vi cirka 9 828 655 invånare i Sverige 2015. En representant i riksdagen representerar en 349-ondedel av detta vilket blir 28 162 personer. För den medborgare som lyssnar på Magdalena Andersson på radion den 26:e oktober 2013 står det förstås klart att det är 28 162 gånger viktigare att Mikael Damberg går och röstar än att hen själv går och röstar. Det här reflekterade inte Magdalena Andersson över överhuvudtaget.
Mikael Damberg tyckte att ett seminarium var viktigare att närvara på. Han, och många andra, Jonas Sjöstedt (V) exempelvis som struntade i samma röstning, har uppenbarligen tappat tron på representativ demokrati – en bransch i kris.

(I riksdagen finns sedan länge till och med ett kvittningssystem (Josefin Edströms magisteruppsats i ämnet) som används för att riksdagsledamöter ska kunna strunta i sitt uppdrag. Systemet innebär att lika många meningsmotståndare också struntar i att rösta. Anledningen till att Damberg och Sjöstedt uppmärksammades alls var att de till och med struntade i kvittningssystemet. Systemet används i riksdagen trots att inte Sverigedemokraterna ens är med i systemet och därför gynnas ensidigt. Mikael Damberg är numera närings- och innovationsminister)

Vi som ska representeras.

Normalfördelningen (från Wikipedia). Används för att illustrera standardavvikelser. (Även applicerad på ”the 20/60/20 rule” för den som vill googla vidare…)

Det stora väljarantalet finns ”i mitten” på en politisk skala från vänster till höger. Det är därför det finns en kamp om mittenväljarna. Efter en period då Reinfeldt lite kuppartat flyttat (de nya) Moderaterna och Alliansen till mitten, genom en trianguleringsliknande manöver har Moderaterna under Anna Kinberg Batra fallit tillbaka till högerkanten i ett desperat försök att få stopp på de stora förlusterna till Sverigedemokraterna. Det här lämnar då istället mittfältet öppet för Sverigedemokraterna som ju måste in där för att kunna växa över den naturliga begränsning som finns för ett parti med en så extrem bakgrund som nazismen.

Därför lägger nu Sverigedemokraterna all sin kraft på att charma och övertyga mittenväljarna och presentera sig som en tänkbar mittenlösning. Man måste ju säga att de går ganska bra för dem. Det kan vara lätt att tänka sig att en gammal nasseförening aldrig borde få mer än cirka 2% av väljarstödet. Men vid höger-och vänstervågor utsätts majoriteten för hård påverkan.

1998 fick Vänsterpartiet hela 12% procent av rösterna i riksdagsvalet. Den gången var det den ”röda” 50-talistgenerationen som var stor och tongivande. När dagens unga, vars personligheter präglas nu, blir den stora väljarbasen kommer vi se vågor av både främlingsfientlighet från höger och militant vänsteraktivism i ett riksdagsval. Det här är om 25-30 år.

Vilka motverkande mekanismer behöver vi bygga in i samhället nu för att hantera den konflikten?

Den tredje statsmakten – ännu en bransch i kris.

Den fria pressen och media, den tredje statsmakten, som ska granska den politiska administrationen är även den i kris. Svårigheter med finansieringen och vikande försäljning av tidningar gör att journalistikens oberoende och trovärdighet urholkas.
Journalister har traditionellt varit anställda på tidningar som fått sina inkomster från försäljningen av tidningar. Varken prenumerationer eller lösnummerförsäljningar kan försörja journalistik längre.
Aftonbladet har visat sig vara duktiga på att leva på andra saker. Annonssajten Blocket exempelvis och klickfiske på facebook.”Prinsessan Madelene parkerar framför en tant på gatan – du kommer aldrig tro vad som händer sedan!”

Mellan media och politiker finns ett dysfunktionellt förhållande som förvränger vårt perspektiv:

  1. En händelse utlöser medias intresse.
  2. Media vill utveckla historien så att det blir intressant att sända eller trycka.
  3. Politiker vill uttala sig och få mediautrymme så att väljarna kan se dem.
  4. Media intervjuar politikern och trycker eller sänder artikeln/inslaget.
  5. Den som ser nyhetsinslaget får intrycket att händelsen har med politik att göra.

Det här ser oskyldigt ut men det har resulterat i att politiker på senare tid har uttalat åsikter om så skilda saker som vad skolbarn ska äta till lunch, vem av föräldrarna som ska vara hemma med ett sjukt barn, tekniska lösningar för bredbandsutveckling och lärarnas arbetsuppgifter.
Inget av det här har politiker kompetens för. Det är inte heller i dessa frågor och beslut de ska representera oss.
Den som tar del av den här typen av media får däremot intrycket att det är politikernas uppgift att lägga näsan i och blir därför själv passiv i sina egna val.

Ofta ser man också i TV-debatter en fråga debatteras av politiker från den yttersta högerkanten och den yttersta vänsterkanten. Anledningen till det är ju förstås att TV-producenten hoppas på en livlig, engagerande och intressant debatt. Det som den stora andelen mittenväljare ser i TV-rutan är två populistiska clowner som pratar för varandras döva öron.

Vi kan inte räkna med att den tredje statsmakten gör sitt jobb.

Nog med gnäll – vad gör vi åt det?

Det är nu vi kommit till utvecklandet av demokratin. Designen som det här blogginlägget egentligen var tänkt att handla om…
Lösningen är enkel och självklar: Direkt representativ demokrati.

Riksdagen

Vi måste börja i rätt ände och gå på riksdagen. Det nuvarande systemet är inte så gammalt som man kan tro. Den senaste stora reformen var att enkammarriksdagen infördes 1974. Två år senare ändrades antalet ledamöter från 350 till 349.

Här är ändringarna som behöver genomföras i korta drag:
Riksdagens medlemmar ska väljas bland de svenska medborgarna med lottning. Denna görs av skatteverket, SCB eller en kombination av dessa. För att det inte ska bli korrupt ska inte ens de utvalda veta att de är utvalda. De ska absolut inte promenera iväg till något riksdagshus och sätta sig där. Idag bearbetar en okänd mängd lobbyorganisationer med okända budgetar och okänd uppbackning 349 personer på okända sätt. Det är bättre om dessa organisationer får bearbeta alla medborgare öppet. Makt korrumperar.
SCB ska istället ta kontakt med statistiskt korrekt antal medborgare och ta reda på vad medborgarnas olika uppfattningar om olika saker är. Dessa åsikter blir underlag för regeringens (återkommer till den) arbete. Undersökningarna sker löpande och fler än vad som används till slut intervjuas. På så vis kan den enskilde utvalde vara säker på att man påverkat resultatet. Alla frågor och opinionssiffror görs offentliga på SCB’s webbsida. De svenska medborgarna blir den nya regeringen. Utan allt strul med direkt demokrati.

Fördelarna med att göra så här i en demokratisk mening är att den verkliga majoriteten får styra. Scrolla upp och titta på det tjusiga diagrammet med normalfördelningen. Den stora puckeln i mitten blir den som bestämmer. Själva grejen med demokrati om ni frågar mig.

Nja – tänker du… Det brukar ju inte bli samma resultat i väljarundersökningar som i riksdagsval… Det känns osäkert att det går rätt till.

Prova den här tanken istället: När människor lägger sin röst tänker de olika än när de bara svarar på vad de tycker. Till att börja med har man i praktiken två block att välja emellan. De flesta, de som befinner sig i mitten av normalfördelningen, har att välja på om de ska luta till höger eller vänster. Om man vill vara säker på att ens röst ska betyda så mycket som möjligt för det block man vill ska regera så taktikröstar man. Det är därför ett parti som Kristdemokraterna har mycket mer röster vid val än sympatier mellan valen. KD försvinner i praktiken mellan valen. Oavsett vilket block som vinner så gynnar det alltså ytterkanterna och missgynnar majoriteten.

När dagens unga, vars personligheter präglas nu, blir den stora väljarbasen kommer vi se vågor av både främlingsfientlighet från höger och militant vänsteraktivism i ett riksdagsval. Det här är om 25-30 år.
Vilka motverkande mekanismer behöver vi bygga in i samhället nu för att hantera den konflikten?

Regeringen

Regeringen ombildas till en Ämbetsmannaregering. Den får i uppgift att utföra riksdagens vilja. De departement vi har behåller sina civilanställda. Som chefer för departementen anställer de proffs. En framstående nationalekonom som finansminister och så vidare. Om denne sedan, av någon anledning, inte kan utföra uppgifterna som riksdagen beslutar står det denne fritt att lämna sin post. Om hen gör som riksdagen bestämt är allt frid och fröjd.

Revolutionen!

Måste vi verkligen ha en revolution? Det låter våldsamt och osvenskt…
Det är klart att vi ska ha en revolution! De politiker som sitter i riksdagen idag kommer inte avsätta sig själva. Vi tar ett bra datum på sommaren som vi kan fira varje år tills vi hittar på ett nytt politiskt system. Mitt förslag är att vi passar på när Regeringen och Riksdagen går på sin årliga semester.
Vi behöver inte ens säga till dem att det är en revolution. Vi säger att det är en ny semesterrutin bara. Sen permanentar vi den. Tar vi det mitt emellan två val dessutom är det ingen som märker något.

Leave a Reply